”Ladan brinner”. Det enkla ordparet var starten på 43-åriga Päivi Paulasaaris livs mest intensiva tio minuter hittills. Förra sommaren tog eldsvådan med sig det gamla fähuset och svärföräldrarnas boningshus, men inga människor kom till skada och nästan alla djur kunde räddas.

Text: Antti Koivukangas
Bild: Anders Eklund, privat

Egentligen var det en ytterst vanlig sommarkväll i början av juli 2021.

Päivi satt själv vid datorn och arbetade med jordbrukets kontorssysslor när hon avbröts av de ödesmättade orden från ute på gården.

– Jag minns mycket väl hur lugn jag var i den situationen. Jag har tittat på mitt eget agerande via våra övervakningskameror och mitt beteende är både rationellt och planenligt, snudd på robotaktigt. Jag vet inte varifrån jag fick krafterna.

Elden hade brutit ut kring klockan åtta i det gamla fähusets lager och fyra timmar senare återstod endast rykande ruiner av två byggnader.

Av de 110 djuren som fanns i farozonen lyckades man mirakulöst nog rädda alla, så när som på en kalv.

– Den ena kalvens öde grämer mig än i denna dag, säger Päivi med darrande röst.

För att förstå situationen bättre är det kanske på sin plats att vi förflyttar oss tillbaka i tiden, närmare bestämt 40 år tidigare och till en radhuslänga i Ähtäri.

”Ekonomi kan jag ingenting om och jag skulle knappast ens få morötter att växa”

Päivi Paulasaari (f. Ilmarinen) föddes i slutet av 1970-talet i Ähtäri i Sydösterbotten och växte upp i bostadsområdet vid Inha fabriker. Redan i unga år låg djuren nära hjärtat för den unga Päivi, och hon växte upp till en empatisk djurvän med hästarna närmast hjärtat.

– Ganska tidigt gick det upp för mig att hästarna som yrkesfält kan vara ganska utmanande, men som en kär hobby har hästarna hängt kvar hela livet.

Också idag finns hästarna med i bilden vid gården i Ilmajoki. Den pensionerade travhästen Jolo och forne hinderponnyn Basse är ett andningshål för Päivi i den annars hektiska vardagen.

Djurintresset styrde också valet av studieinriktning för den unga Päivi, som efter gymnasiet och en kort period i Tammerfors inledde lantbruksstudierna vid institutet i Ilmajoki. Vid samma skola inledde även en viss Jari Paulasaari sina studier, efter att snabbt ha tröttnat på sina studier inom IT.

Under parets första gemensamma årtionde hann man både med att bygga hus i Peltoniemi by i Ilmajoki och fördubbla personalstyrkan i hushållet med Konsta (2006) och Miitta (2009). Köttproducenter blev Jari och Päivi däremot långt senare.

– Ekonomi kan jag ingenting om och jag skulle knappast ens få morötter att växa. Det är helt enkelt så att jag är djurmänniskan av oss två, beskriver Päivi jordbrukarparets arbetsfördelning med ett leende.

– Vi driver Jaris hemgård och även om tanken om att ta över alltid varit närvarande var det helt enkelt inte på tapeten när vi inledde vårt liv tillsammans. Jari arbetade i ett årtionde på TE-centralen medan jag var sysselsatt som avbytare mellan mina mammaledigheter, minns Päivi.

Stadig tillväxt och ständig utveckling

År 2013 var det ändå dags för ett generationsskifte hos Paulasaaris, när Jari tog över sin hemgård. Päivi inledde heltidsjobbet på gården i januari 2014.

Något om utvecklingen på gården berättar det faktum att när Jari och Päivi tog över fanns det ca. 80 djur totalt på gården av vilka 19 var mjölkande kor. Byggnadsbeståndet var också enkelt. Jaris barndomshem, fähuset och en maskinhall var det enda som fanns på gården och ironiskt nog var det just de två förstnämnda som slukades av lågorna förra sommaren.

Idag driver bolaget Jäpinperä Ab en verksamhet som omfattar i snitt 950 djur beroende på period och veckodag och på ägorna finns numera totalt kring ett halvt dussin byggnader. Tillväxten har varit kontrollerad och expansion har mer eller mindre hört till gårdens DNA i snart ett årtionde.

Det var faktiskt tänkt att kalenderåret 2021 skulle utgöra ett sorts undantag för företagarparet.

– Alltså, tanken var faktiskt sådan att förra sommaren och hösten skulle ha varit lite lugnare och att vi inte skulle ha åtagit oss något nytt. Det gick väl så där…

Låt oss alltså återgå till den 3:e juli 2021.

”F*n allting brinner här”

Elden som spred sig med mycket hög fart hade startar i lagerdelen av det gamla fähuset. Själva byggnaden hade klarat brandinspektionen bara några veckor tidigare utan märkvärdigare anmärkningar.

De första som konfronterades med lågorna var Päivi, Jaris systerson Roope och den egna sonen Konsta. Roope hade Päivi att ringa larmcentralen medan Konsta gav sig i kast med att flytta undan en av gårdens traktorer som låg i farozonen. Päivi själv hade en enda tanke i huvudet, hon rände iväg för att rädda de djur hon höll så mycket om.

Visst han hon också slå en snabb signal åt sin man Jari.

– Vad är det som brinner där? frågade Jari ovisst.

– F*n allting brinner här! hördes skriket från andra ändan av linjen.

Här övergår Päivis berättelse till en häpnadsväckande precis och detaljrik återgivelse av allt hon gjorde, åtgärdade och tänkte och varför hon gjorde det. Och allt detta skedde, medan lågorna redan slickade takstolarna på den flera årtionden gamla byggnaden.

Första gången som Päivi minns att hon för en kort stund vaknat upp ur sin bubbla var när hon hörde Jari ropa på henne att ”Komma bort därifrån nu!” – ropet kom från några meter utanför det brinnande gamla fähuset. Han hade kört blixtsnabbt till gården med familjens dotter i bilen och försökte oroat skapa sig någon form av bild av den pågående situationen.

Päivi hade agerat rationellt och systematiskt och med sina snabba åtgärder lyckats minimera skadorna på djurbeståndet, men befann sig i ett chocktillstånd när hon konfronterades med räddningspersonalen.

Hennes slit bland lågorna med Crocs på fötterna hade höjt hennes kroppstemperatur till 38,5 grader och pulsen låg stadigt på över 150 slag i minuten och visst hade stundens hjältinna också andats in en hel del rök också.

”Något brast då, och gråten kom över mig”

Låt oss hoppa tillbaka till 2022.

Familjen Paulasaari har lämnat fjolårets katastrof bakom sig. Jaris föräldrar kommer snart i enlighet med sytningen att kunna flytta in i ett nytt egnahemshus i centrala Ilmajoki och ungdjuren på gården har också fått nya, fräscha och ändamålsenliga utrymmen.

Under det gångna året har byggtakten vid gården varit intensiv och det finns redan planer och ritningar på följande projekt. Tanken är att resa en varm maskinhall och nya sociala utrymmen för personalen på den askhög som branden lämnade efter sig.

Även om Päivi Paulasaari agerade intuitivt och känslokallt i stormens öga under de ödesdigra juliminuterna 2021, minns hon exakt det ögonblick när dammen brast och känslorna fick övertaget.

– Jag grät inte under brandkvällen, ej heller under dagarna efter eller på hela den sommaren. Allt fokus låg på det praktiska och hur vi skulle ta oss vidare. Men när ungdjuren sprang in i sina nya utrymmen, då brast någonting inom mig och gråten kom, erkänner Päivi.

Det egna teamet ger trygghetskänsla

Päivi pratar sig gärna varm om hur hennes man Jari medvetet började planera för det som komma skulle och tog tag i det hela på ett praktiskt plan. De för Päivi kära djuren måste naturligtvis få ett nytt hem.

– Det är oerhört svårt att med ord beskriva hur stolt jag är över våra unga killar, Konsta och Roope, som var med mig vid gården när branden började. Hur det kunde vara så kloka och lugna i den situationen, funderar Päivi samtidigt som hon hyllar vänner, kollegor och grannar som hjälpte till med att fånga upp de 109 förlupna djuren i omgivningen.

Ju mer man lyssnar på henne, desto mer uppenbart blir det, att kärleken till djuren är det som ligger främst på näthinnan för Päivi.

Så också, när vi ber henne sammanfatta sina känslor från den där ödesdigra kvällen i Ilmajoki sommaren 2021.

– Att prata om det har varit oerhört terapeutiskt för mig. Det var också viktigt för mig att gå in på detaljnivå och reda ut vad som riktigt hände. Ta till exempel bara en sådan sak att jag ännu under brandkvällen publicerade en uppdatering på Facebook för att räta ut frågetecken och återge precis det som hade hänt. Jag har nog haft en otrolig hunger efter fakta hela tiden.

– Men den där ena kalven, den beslöt sig för att vända om och in i byggnaden i lågorna och dess öde grämer mig än i denna dag, avrundar Päivi med darr på stämman.

Bilderna från branden vid Paulasaaris gård i Ilmajoki är publicerade med Jaris och Päivis tillstånd.