Med fyra barn, två adresser och arbetsintensiv företagsverksamhet i både Kovjoki och Oravais blir det en hel del kilometer i bilen och timmar i telefonen i den österbottniska producentfamiljen Eriksson-Sjöholm. Vardagen må vara stressig ibland, men mitt i vimlet finns en värme och ett värnande om en viktig familjetradition.

När Sofia Eriksson tog över jordbruket hemma på Stubbrösl i Oravais år 2012 inleddes ett intensivt decennium i hennes liv – ett decennium av tillväxt och investering och ett decennium av uppbrott och nyfunnen kärlek.

När vi möter upp Sofia inför julfirandet är det i familjens andra hem i Kovjoki. Hennes partner Markus Sjöholm driver en pälsfarm i byn medan Sofia sköter om mjölkgården i Oravais.

– Det tar väl cirka 20 – 30 minuter beroende på väglag mellan Kovjoki och Oravais. Bra planering löser nog det mesta, men det blir ju inte heller alltid som man tänkte, skrattar Sofia medan två-åriga Vera klättrar upp på bordet för att ta en pepparkaka.

Nyfamiljens senaste tillskott Valter är bara två månader gammal och sitter i en babystol och ser nöjd ut. Till familjen hör dessutom sexåriga Vincent och tioåriga Victor som bägge är i skolan.

”Man får ibland tänka om ganska snabbt”

Med de fyra barnen och de två företagen är det ingen överdrift att konstatera att familjen Eriksson-Sjöholm för tillfället befinner sig i det som kallas ”mitt i livet”. Folk brukar ofta fråga Sofia hur hon hinner med allt, och då är svaret oftast rakt och ärligt.

Det gör hon inte.

– Jag försöker prioritera och se det som är mest akut och försöka jobba nedåt längs listan. Ingen hinner med allt, men jag har med åren också försökt sänka på kraven. Med många saker är jag en grym perfektionist, men det går inte alltid med fyra barn. Man får ibland tänka om ganska snabbt, medger hon samtidigt som telefonen ringer.

Det är Sofias mamma.

– Hej mamma, jag ringer upp lite senare, avrundar Sofia det korta samtalet.

– Det var mormor som undrade när vi är på väg till Oravais, förklarar Sofia åt en nyfiken Vera som pillar godiset från sina pepparkakor och njuter av stunden.

Hemlös på hemmanet

Sofia Eriksson tog över gården i Oravais 2012 efter sina föräldrar – samma år som första barnet Victor föddes. Tio år som mjölkproducent och köttleverantör åt Snellmans har sett verksamheten växa med ett nybygge 2017 och för tillfället är verksamhetsmiljön stabil.

Sofia sköter jordbruket med hjälp av en anställd person och understöd från sin mor och far, som bor kvar vid gårdsgruppen i Oravais. Just Sofias föräldrar står för en trygghet i tillvaron när tiden ibland kan bli knapp.

Sofia berättar även att hon i praktiken blivit tillfälligt hemlös på sitt eget hemman.

– Det stämmer faktiskt! Eller alltså, vi hyr ut huset i Oravais åt ett bolag som är engagerade i att bygga en vindkraftspark i Pensala. Några funderingar hade jag kring att hyra ut det egna hemmet, men det fungerar faktiskt väldigt bra. Mormor och morfar har ändå gården intill, så de fungerar egentligen perfekt. Vera är redan med i fähuset och lillebror också ibland, berättar Sofia.

Något som naturligtvis underlättar vardagen för Sofia och Markus är just närvaron av far- och morföräldrar i både Kovjoki och Oravais.

En gammal visdom lyder att det krävs en hel by för att fostra ett barn, men i familjen Eriksson-Sjöholm har man stöd av både familjen i Kovjoki och familjen i Oravais.

– Det blir ofta så att barnen är mycket med i jobbet eller med mor- och farföräldrarna. De har fått hänga med en hel del, vilket är bra så länge det inte blir för mycket. Man behöver alltid hitta en balans. Allting går långsammare och ofta får du göra saker flera gånger, men det är också roligt och givande med barnen med, de tillför otroligt mycket, reflekterar Sofia.

”De måste själva få välja vad de vill”

Victor, Vincent, Vera och Valter är alla i princip samma situation som en ung Sofia Eriksson var i för drygt 30 år sedan. Trots sin bakgrund var det aldrig ändå en självklarhet att hon skulle ta över gården i Oravais, men hon landade vid det beslutet år 2012 och ångrar det inte.

Framtiden för branschen är oviss, vilket också får Sofia att välja sina ord då hon blickar framåt.

– I dessa tuffa tider kan jag ärligt säga att jag inte skulle önska att något av barnen tog över verksamheten. Det är så utmanande just nu med så mycket. Men man vet ju inte, och man skall aldrig tvinga något på någon, de måste få välja själva vad de vill med livet.

– Men klart att de skulle vara roligt om någon av barnen vill fortsätta med verksamheten, då skulle jag stöda till etthundra procent, tänker Sofia Eriksson högt.

Eriksson förklarar själv att hennes kärlek till djuren var det som framför allt höll henne fast vid föräldrarnas primärnäring. Som barn hade syskonen i Oravais en ponny och flera andra djur på gården och just hästarna finns också med i bilden idag på gården i Kovjoki.

I ekvationen ingår naturligtvis även korna i Oravais samt rävarna och minkarna i Kovjoki.

– Det här med livet på landet har nog ändrat och ändrar en hel del, men som miljö att växa upp i ger det naturligtvis en trygghet – jag skulle aldrig ha flyttat till staden fast jag inte hade tagit över gården då jag gjorde det. Jag hade nog säkert jobbat med djur på något sätt, tror Eriksson.

”För ett ovant öga kan det se hemskt ut”

Den eskalerande kostnadskrisen för jordbruket och pälsnäringens ovissa framtid kastar mörka moln över tillvaron i den längs riksåttan utspridda nyfamiljen Eriksson-Sjöholm, men Sofia Eriksson väljer att vara realist och även optimist då det kommer till framtiden.

Hon har under år 2022 agerat som producentambassadör för Snellmans och på många sätt varit väldigt öppen med sin verksamhet och det hon gör i sin vardag. Men det har sitt pris.

Det finns redan ett ifrågasättande och postar hon till exempel på Instagram ett innehåll med päls kommer det garanterat kommentarer och frågor, men det gäller också produktionsdjuren i Oravais.

– Jag har följt utvecklingen i Sverige en hel del och misstänker att vi är på väg åt det hållet. Man får helt enkelt tänka efter en extra gång, granska bilden och se huruvida det ger en rättvis bild. För ett ovant öga kan en väldigt enkel och vardaglig sak inom vår näring se hemsk ut, säger Sofia.

Hon upplever ändå att öppenheten är den enda rätta vägen framåt.

– Det närproducerade är viktigt och värdefullt. Det måste vi värna om, avrundar hon.