Jenni sitter på en konsert och lyssnar då hennes 9 år gamla son spelar cello. I stolraden bakom flyttas det på stolar och fötter så att ett äldre par skall kunna komma förbi samtidigt som de ber så hemskt mycket om ursäkt. Detta, mitt under cello konserten. Vad är det som är så akut att några barns föräldrar kommer och går som de vill mitt under konserten? Finns det så många hjärnkirurger i publiken som nu plötsligt alla kallas till arbetet samtidigt?

Som tur handlar det inte om något så akut som en hjärnoperation. Det är frågan om något helt annat. ”Min son spelade redan sitt stycke, så jag behöver inte sitta här och lyssna mera. Jag har ju så mycket annat viktigt att göra. Jag kan ha fått en uppdatering på Facebook att reprisen på Greys anatomi börjar om en kvart.” Men hur blir det då med att ge andra i publiken ro att lyssna till konserten? Hur kan Jenni koncentrera sig på att lyssna till cellospelet då stolarna skrapar mot golvet? Såklart hon inte kan. Alla som sitter och lyssnar och som har självdisciplin blir störda.

Det verkar som att de människor som alltid är online har det svårare att vara ner och ta det lugnt. Nu genast, här, med detsamma och jag är ord som blivit allt vanligare i vårt språk under de senaste årtiondena. Jag gissar att de där orden och agerandet i samband med användningen av orden är en delorsak till att människor får stress symptom. Den där ständiga brådskan får en att bli så nervös att man tappar självdisciplinen när man alltid ”måste gå nu”. Människornas förmåga att stå ut med obekvämheter försämras. Sättet man agerar på påminner ofta om ett ouppfostrat barn. Bristen på självdisciplin syns säkert också i sättet man själv uppfostrar sina barn. Ifall en vuxen inte kan sitta stilla ens i kyrkan så hur kan man förvänta sig att personens barn skall kunna göra det?

Min mening är inte att hålla en moralpredikan utan att väcka uppmärksamheten hos ansvarsfulla människor som bryr sig. Alla har rätt att protestera emot dåligt beteende. På högstadiet är någon tvungen att lyssna på musik med hörlurar för att kunna koncentrera sig mitt bland allt oljud i klassen. Oljudet uppstår då andra i klassen pratar i mun på varandra mitt under timmen. Yttrandefrihet? Kanske inte. Bristande disciplin. Man högaktar inte den andra ens så mycket att man skulle ge läsro. Den envisa och energiska läraren orkar försvara läsron och samtidigt lära ut självdisciplin åt de som inte är lika intresserade av att lära sig nya saker. En win win situation med andra ord.

Man kan öva sig på självdisciplin. Det kan bli socialt otrevligt både till en själv och till andra ifall man inte kan behärska sig. Allt man inte ständigt övar på som människa så förlorar man med tiden.

Use it or lose it, låter ett ordspråk. Självdisciplin hör till klassrum, konserter och kyrkor. Man kan börja övningarna med att sätta telefonen på tyst och stänga av nätkontakten för ett par timmar varje dag. Gör ett test: hur många timmar klarar du av utan telefon, tv, dator eller något annat? Du kan blir förvånad över hur fina tankar din egen hjärna kan åstadkomma helt själv. Eller hur avslappnande det är att inte tänka på något. Efter en tids övning märker du snart att du kan gå förbi godishyllan i butiken, le då någon kilar förbi dig i kön eller göra ännu tre sit-ups fast musklerna inte skulle klara av en enda till. Jag känner många som förtjänat svart bälte i självdisciplin. Övning ger färdighet.

//Annika