På sommaren 2020 sitter ett ungt par i Seinäjoki och funderar över riktningen i livet. I ena vågskålen status quo, i den andra en tillvaro som rasboskapsuppfödare på den enes hemgård. Det fanns mycket att ta in och faktorer att ha i beaktande, men mot slutet av sommaren var paret ändå 85 procent säkra på att de skulle ta över gården.

Text: Antti Koivukangas
Bilder: Rami Lehtola

”När pappa släppte ut vår tjur bland korna på grönbetet. Det blev liksom den sista bekräftelsen för att verksamheten kommer att fortsätta och att vi tar över.”

Sofia Kankaansyrjä, 2023.

För en som är invigd i det cykliska kretslopp som styr landsbygdsnäringens djurhushållning är det ett solklart fall. Beslutet på sommaren innebar i praktiken ett behov av insatser och arbetskraft mot slutet av våren, under kalvningssäsongen.

Det blev sist och slutligen också så, att det unga paret Sofia Kankaansyrjä och Olli Hakala, antog utmaningen och tog över Sofias hemgård.

”Miste ingen nattsömn”

Rent åldersmässigt är Sofia och Olli jämngamla med Finlands första VM-guld i ishockey.

Men den här texten skall inte handla om hockey, utan försöka kartlägga de resonemang och tankegångar som låg bakom paret Kankaansyrjä/Hakalas beslut, då man för ca. tre år sedan bytte ut en urban tillvaro i Seinäjoki mot producentlivet ute i Härmä.

– Visst funderade vi en hel del kring jordbrukets allmänna situation och framtidsutsikter. Det handlade ändå om en rejäl omställning att ta över gården här, trots att vi bägge är uppvuxna på lander, minns Sofia.

– Jag skulle nog inte påstå att vi miste någon nattsömn. Det var en typ av positivt grubbleri och beslutet i sig var vi inte rädda för. När det väl blev klart för oss på senhösten 2020 att vi går in för det här, konstaterade vi att vi tar det som det kommer och tar emot vad livet erbjuder, säger den från Ilmajoki härstammande Olli.

För tillfället driver paret en dikogård i Härmä med ett fähus som har plats för 60 djur och där samlas raserna Simmental och Charolais. Till gården som paret tog över efter Sofias föräldrar hör fähuset från 2006 och för verksamheten tillräcklig omkringliggande åkermark.

”Ingenjören och banktjänstepersonen”

Det som gör helheten och vardagen intressant är det faktum att Sofia alltjämt jobbar vidare som ekonomisk rådgivare på den lokala andelsbanken Pohjanmaan Osuuspankki, medan Olli, som är ingenjör i produktionsteknik, sen årsskiftet arbetat med produktutveckling på Nordic Lights i Jakobstad.

– Redan när vi bodde i Seinäjoki visste vi att det blir med den här modellen vi kör. Jag minns själv från barndomen att mamma gjorde kontorsjobb och pappa var chaufför, så vi hade en modell att gå på i den bemärkelsen. Och visst blir helheten enklare att hantera när man kan räkna med en stadig inkomst från två jobb, säger Sofia.

En annan sak som gör helheten aningen enklare att kontrollera är dikogårdens förutsägbarhet och den etablerade årsklocka man lever efter.

Vardagen rullar på med fähusverksamhet främst på kvällen, och man kliver naturligtvis alltid i halaren och drar på sig handskarna när behovet uppstår.

– Man kan nog ganska långt planera för året här på gården. Kalvningarna kommer mellan mars och maj och då har vi händerna fulla. Under den egna semestern är det högbärgande som gäller och då är också djuren ute. Sen har vi perioden december-februari, då det i regel är lite lugnare. ”Lite”, skrattar Sofia.

– Visst märker man att det går lätt att fylla sina dagar om man skulle vara jordbrukare till 100 procent. För vår del har vi ändå ingen ambition att expandera från det vi har. Och skulle man faktiskt sadla om helt till jordbruket är det nog inte möjligt utan att bygga ut, resonerar Olli.

”Du ser konkreta slutresultat av ditt arbete”

Sofia sammanfattar det fina i gårdsjobbet för egen del genom att göra en jämförelse mellan vardagen bakom disken vid banken och vardagen på gården.

– Du ser väldigt sällan ett konkret resultat efter en arbetsdag på banken, så på det viset är arbetet på gården och med djuren en härlig motvikt. Du ser konkreta slutresultat och många gånger är det otroligt tillfredsställande. Också det att man har en hög frihetsgrad att påverka det egna arbetet gillar jag, säger Sofia.

Det är lätt att anta att bedrivandet av två parallella karriärer vid sidan av varandra skulle vara oerhört dränerande och ta upp all ledig tid. Olli är ändå snabb med att konstatera att paret lyckats få situationen under kontroll på ett väldigt bra sätt.

– Vi har inte tvingats ge upp något på så sätt, även om det kanske inte blir så mycket tid över för annat i vardagen. Vi använder till exempel samma avbytarsystem som alla andra. Och minst en vecka gemensam semester siktar vi alltid på att hålla, räknar han upp.

En sak som underlättar helheten är naturligtvis det faktum att Sofias relativt unga föräldrar bor kvar i granngården. De ställer vid behov alltid upp och hjälper det unga paret på gården.

– Det var också en sak som underlättade beslutet att ta över när det begav sig. Att man har hjälp och stöd nära och en kunskapsbank att utnyttja i princip vägg i vägg.

”Skaffat gymkort, inte använt ännu”

Både Sofia och Olli är beslutsamma och handlingskraftiga unga människor som inte räds utmaningar. Och att ta över är ett jordbruk med allt som där till hör är just en sådan utmaning där man bör ha skinn på näsan.

– Ibland kommer de där situationerna när det börjar lukta katastrof vid fähuset när både djuren och maskinerna spelar sina spratt att man funderar på vad man riktigt givit sig in på! Men den härliga kontrasten till allt det övriga gör det solklart värt det, bara man har rätt inställning.

– Jag har försökt intala mig själv ibland att jordbrukssysslorna är lite som en hobby, även om det är företagsverksamhet vi sysslar med. Och fast det är hårt jobb mellan varven så upplever det jag inte som jobbigt, resonerar Sofia.

– Och vi har ju också hobbyer. Gymkorten är införskaffade, vi har inte bara hunnit använda dom ännu, tillägger Olli med ett brett leende.

Pratstunden med Olli och Sofia är på väg mot sitt slut, men någonstans är det en fråga som ännu känns obesvarad som det är orsak att återkomma till.

”Inget blir någonsin riktigt färdigt”

Om de får jämföra situationen 2020–2021 då de tog över gården med dagens situation, hur har förhållningssättet till och synen på jordbruket förändrats?

Det blir tyst länge.

Olli och Sofia sneglar på varandra. Den ena är på väg att säga något men tvekar.

Mera tystnad, tills Sofia bryter den.

– Kanske man har kommit till insikt om hur otroligt mycket det hela tiden finns att göra. Ingenting verkar någonsin bli riktigt färdigt och listan på saker man borde göra blir bara längre, ler hon.

– Och så har vi ju ingenjör-Olli som är funtad så att allt skall bara klart och precis. Själv har jag kanske ett lugnare grepp, att allting inte är så noga, ler hon.

Sist och slutligen har man aldrig ångrat beslutet att ta över gården och bli jordbrukare.

– Faktum är ändå att det ger så otroligt mycket mer än vad det tar, avrundar hon.

Sofia Kankaansyrjä och Olli Hakala är med i producentambassadörsprogrammet för Snellmans köttförädling under 2023. Du hittar dom under ”Saarenpään tila” på Instagram.