Mat blir inte till med en enkel knapptryckning, oavsett hur vi än lever i den digitala tidsåldern. När du själv jobbar med att få skörd från din lilla köksträdgård inser man snabbt hur mycket arbete som ligger bakom till exempel en skål med potatis. Det här gör att uppskattningen för yrkesfolket bara ökar. 

”Hej, skulle jag kunna få en liten påse sättpotatis, en liten markplätt och en grep? Och lite gödsel kanske? Och lagom väder. Inte för varmt eller kallt, passligt med regn och uppehåll. Leveranstid? En rejäl skörd av jämna och fina potatisar, jag kan eventuellt vänta till juli, men det skulle behövas åtminstone för resten av året.”

Det faller helt enkelt på sin egen omöjlighet. Potatis föds inte genom att beställa via telefon. Jag drömde verkligen om egenodlad potatis i sommar, men fick jobba hårt och sätta manken till. Häpnadens finger har sökt sig till förvåningens mun en och annan gång. Lyssna bara på dessa instruktioner och varningar:

”Kvävegödslingen bör hållas på låg nivå. Rikligt med kalium är att föredra. Risk för potatismopptoppvirus. ”

Hjälp! Det är bra att man inte behöver göra detta medan man är hungrig. Det vill säga odling av potatis eller produktion av egen mat.

Mitt saldo från fjolåret är inte smickrande: jorden lämnades ovältad och ogräset tog småningom över potatisbädden. Trots allt växte lite basilika, gräslök och citronmeliss på fönsterbrädan. Jag kunde klippa till lite nu och då och krydda mina matportioner och leva i tron att jag nog ändå har en relativt grön tumme.

För hundra år sedan kände nästan alla finländare till matens väg från åkern till bordet – helt konkret, från jord till bord. För hundra år sedan var också gårdar nästan självförsörjande. Nu kan vi bara på riksnivå säga att vi är självförsörjande. Gårdarna har i sin tur minskat i antal, vuxit i omfång, specialiserat sig tydligt och blivit mer professionella.

Men vi stadsbor i fabrikerna och våra öppna kontorslösningar kommer bara längre och längre bort från den inhemska livsmedelsproduktionens kärna.

För många är matlagningen av idag synonymt med applikationspling och telefonsamtal. Buden levererar läckerheter ända fram till ytterdörren. Knappast överraskande då heller att förhållandet till maten blir oorganiskt. Av den uppätna maten återstår bara en tom kartongförpackning.

Det finns all orsak att reflektera kring var maten kommer ifrån. När man prövar sig fram en lite själv o odlingstagen växer det nog, men det som växer är uppskattning för de yrkesmänniskor som ser till att vi har mat på bordet under alla tänkbara och otänkbara omständigheter.

Jag har med glädje lämnat över vår familjs försörjning till landets duktiga livsmedelsproducenter. De är vana med växlande väder och bemästrar svåra förhållanden. De vet hur man matar grisen och mjölkar kon. Sen sköter industrin resten. Tryggt och säkert.

För oss andra finländare räcker det med att vattna våra örter i balkonglådan och plocka en och annan kantarell från favoritstället vid stugan. Om veckorna av kraftigt regn överraskar oss och fisken inte nappar kan vi alltid gå till den lokala butiken – där fångsten är garanterad.

Författaren odlar sin mycket blygsamma potatismark i sommar. och reflekterar i texten över sitt förhållande till maten. Tack till er finska producenter, vi kan lita på er om (och då) vi inte lyckas.