Den idag 23-åriga diskuskastaren Helena Leveelahti har fått vänja sig med högt uppskruvade förväntningar ända sen de tidiga junioråren. Efter en utmanande säsong 2022 har målsättningarna nu klarnat och OS-drömmen är det som driver henne framåt i vardagen.

Vi besöker Helena Leveelahti hemma på gården i Virrat under en blåsig och råkall januarifredag.

Helena spenderar själv veckoslutet hemma hos föräldrarna och har nyss avslutat morgonsysslorna vid fähuset när vi möter henne och gårdens officiella välkomstkommitté.

På Särkelä gård i Kotala by är det jakutskaja lajkan Lena och husets eminens, schäfern Arra som inspekterar samtliga nyanlända innan de rusar vidare runt gården i snöyran.

– Lena har varit en otroligt värdefull kumpan för mig, jag tog henne till min egen i december 202 och speciellt vid stunder av motgång har hon varit min trygghet. Jag gillar egentligen djur mer än människor, skrattar Helena hjärtligt.

Sin djurkärlek har den unga idrottarkvinnan fått med sig från hemgården sen barnsben.

På hemgården har djuren hört till vardagen mest hela tiden, och präglade också hennes studieval då hon blev färdig djurskötare från Ahlmans i Tammerfors i december 2021.

Förutom studierna var det också ypperliga träningsmöjligheter som fick henne att styra kosan mot Tammerfors.

FULLTRÄFF I TBILISI

Helena Leveelahtis resliga och starka gestalt gjorde henne till en formidabel kastare redan i unga år och under mamma Tiinas ledning utvecklades hon stabilt i Virtain Urheilijats trygga miljö. Hon tävlade första gången vid Kalevaspelen redan som 13-åring.

En första ögonöppnare rent nivåmässigt fick hon under en landslagsresa år 2015, då hon tävlade vid europeiska ungdoms-OS.

Från Tbilisi åkte hon hem med ett mästerskapssilver i träningsväskan.

– Det var en överraskning för mig också, tanken slog mig att ’hoppsan’, jag håller visst en ganska hög nivå. Jag har aldrig varit den som stirrat sig blind på årsbästa-resultat och statistik på förhand, även om jag då visste att det med en fullträff kunde räcka långt. Sen dess har jag haft förmågan att lyckas bra just vid juniormästerskap, berättar hon.

Och det skulle bli fler juniorframgångar också under de kommande åren.

Sommaren 2021 nådde hon EM-silver vid U23 EM och tre år tidigare blev det också silver vid VM-tävlingarna i U20-klassen i Tammerfors.

TUNG SÄSONG 2022

Resultatkurvan pekade länge uppåt och framgångsvågen var fin att rida på, men förra säsongen innebar en drös med utmaningar för Helena Leveelahti.

– Det var mycket som satt mellan öronen. Jag hade haft en del problem tidigare i form av mycoplasma och ryggbesvär, men förra sommaren gick jag in i en återvändsgränd rent teknikmässigt som fick mig att ta i hårdare och överkompensera. Det betydde att de viktiga tävlingarna för säsongen blev resultatmässiga besvikelser och då växte frustrationen ytterligare.

– Lyckligtvis kunde jag avsluta i dur, när jag lyckades bra i landskampen på sensommaren, minns Leveelahti.

Bland utmaningar och motgångar har hemknutarna ofta varit en trygg tillflyktsort för Helena, där hon bland djuren fått glömma alla besvär och samla krafter inför nya utmaningar.

IDROTTEN SPELAR ANDRA FIOL PÅ GÅRDEN

I fähusmiljön, bland de lugna nötdjuren, är det lätt att lämna tankarna om teknikutmaningar och kvalgränser till diverse stortävlingar i bakgrunden och hitta en form av ro.

Det är mamma Tiina, pappa Esa och Helenas lillebror som driver gården för tillfället.

Gården var ursprungligen en skiftesgård för Karelare i Kotala by och har funnits i Tiina Leveelahtis (född. Järvenpää). På senare tid har den vuxit sig till en framgångsrik helhet med kring 400 djur, av vilka cirka hälften hör till rasen limousine.

– Kalvarna föds på gårdar under vårvintern och kommer sen via förmedlingen småningom hit till oss.

– Produktionen har vi i egna händer då jag, Esa, sonen och en säsongsarbetare är involverade i verksamheten. Och sen kliver Helena naturligtvis in och hjälper då hennes tränings- och tävlingskalender tillåter, förklarar Tiina Leveelahti.

Just nu är det på idrottens villkor som Helena Leveelahtis vardag snurrar på, men i tankarna finns även planer på att återuppta studierna på nästa stadie.

UNIVERSIAD 2023, OS 2024

En agrologexamen skulle ta Helena ungefär fyra år att genomföra, men förutom den långsiktiga nyttan finns också ett idrottsligt mål på närmare håll som sporrar utbildningsivern.

– Årets Universiad är otroligt intressant om man tittar i tävlingskalendern och blickar lite längre fram. Snabbt övergår ändå 2023 i 2024 och då är det både OS i Paris och EM i Rom på agendan. Det långsiktiga målet är Paris och visst är OS något av en dröm, medger Leveelahti.

På sin resa mot målet fortsätter Leveelahti utvecklas i trygga händer i Tammerfors med Anssi Mäkinen som tränare. I Tammerfors har Leveelahti fördelen av att träna i en bra grupp, där nationella toppar som Salla Sipponen och Sanni Kuparinen också finns med i bilden.

Trots att Leveelahti i yngre år inte fördjupade sig desto mer i statistik är hon väl medveten om var nivån borde ligga när stortävlingarna som fullvuxen idrottare nu är hennes miljö.

Sitt personliga rekord bär hon med sig från junior-EM i Tallinn och den noteringen gjorde hon sommaren 2021. Nu borde ändå resultatet 57,09 småningom förpassas till historieböckerna.

– Det absolut viktigaste nu är att hitta den röda tråden igen och klara av att prestera hela serier med kast mellan 58–60 meter. I mästerskap är det solklart att diskusen bör flyga på den bättre sidan av 60-metersstrecket om man vill nå framgång, räknar hon ut.

Den idag i Kaukajärvi boende 190 centimeter långa tidigare juniorstjärnan vet att det småningom börjar vara dags att ta nästa kliv och införliva de förväntningar junioråren förde med sig.

Leveelahti funderar en stund och säger sen med ett leende.

– De bästa kastarna i världen ligger väl där kring 27–28 år i ålder, men visst finns det yngre kastare som klarar sig fantastiskt bra. Under OS-året 2024 kommer att jag att fylla 25 år.

Familjen Leveelahti har varit Snellmans producenter sen 2016.