Snellmans producentfält är ingalunda homogent, utan rymmer olika gårdar och helheter både när det kommer till storlek och omfång. I den här artikeln träffar vi en av våra producenter, Matti Marttila från Jalasjärvi, som drivs av en stark tro på den egna verksamheten när han nu tar sina första steg i en tuff men belönande bransch.

Klockan är lite över nio.

Det är fortfarande lugnt och stilla på innergården vid Marttila gård, men bilspåren i den lätta vårsnön skvallrar om en frenetisk aktivitet som redan hunnit komma igång vid gården i Jalasjärvi.

Vid stugdörren välkomnas besökarna intensivt av husets två resliga hundar, men familjens fyrbenta vänner lugnar omgående ner sig när en gestalt på 190 centimeter med ett stort leende ingriper med fast hand. Hundarna föses milt åt sidan och besökarna hälsas välkomna.

En liten paus i vardagsaktiviteterna vidtar, när vårt inplanerade samtal går in på rätt spår.

– Något av ett lättjans lejon är jag väl på sitt sätt. Jag kan vara aningen trögstartad när det gäller att komma igång med gårdens sysslor, men samtidigt kan jag inte tänka mig en tillvaro där jag skulle gå sysslolös. Någon form av masochism handlar det väl om.

Orden kommer ur den unge Matti Marttilas mun.

Han är äldst av familjen Marttilas tre barn och fyller 25 år till hösten. Han slår sig ner vid det anrika köksbordet i storstugan för en liten paus i vinterbrukets sysslor. Ur bordsskivan slitna och rustiska drag kan man urläsa en hel del historia i sig, något som farmor i huset bekräftar när hon flikar in i konversationen från köksspisen.

– Det är något av en tradition i våra trakter. Storstugans köksbord följer alltid med även om det skulle bli stora förändringar. Det där bordet är nog det äldsta du hittar i det här huset, allt annat är sen ganska nytt, inflikar farmor med ett djup och en eftertanke som redan i sig är respektingivande.

gymnasiestudierna gav viktig kunskapsbas

Matti Marttila visste redan tidigt i lågstadiet att hans yrkesmässiga vandring skulle komma att gå längs de bekanta stigarna vid gården i Jalasjärvi, i de spår som hans förfäder kartat upp för honom.

Ändå har han ständigt drivits framåt av en kunskapstörst som gjort honom mottaglig för nya idéer.

– Faktum är att lantbruket under de senaste årtiondena gått igenom så stora förändringar att vidare utbildning och kunskap enbart gör gott. Gymnasiet upplevde jag både allmänbildande och nyttigt. Det kändes som att man måste ge sig ut och jaga lite kunskapsmassa under mössan, konstaterar Matti på ett för honom typiskt, bildligt sätt.

Man måste få pröva om de egna vingarna bär.

Matti Marttila.

I detta nu är Matti Marttila ett slutarbete ifrån att få titulera sig agrolog och han har hela tiden bedrivit studier med hemgården som utgångspunkt. Ibland har han åkt mot Seinäjoki och andra dagar mot Ilmajoki, men att lämna hemmet under studietiden var aldrig på tapeten: sysselsättningsgraden på gården har varit hög.

– Den praktiska biten av arbetet lärde jag mig väldigt tidigt och det kan jag. När man som 2–3 åring tar plats intill farsan i traktorhytten och börjar pröva på själv direkt fötterna når pedalerna så fungerar inskolningen av bara farten. Du lär dig bäst att ta ansvar när du får ansvar. Man måste få pröva om de egna vingarna bär, minns han.

”DjÄVULENS ADVOKAT

Potatiskastrullen puttrar på spisen när farmor förbereder lunch under intervjuns gång.

En brokig skara anställda och husfolk runt samma bord är en bekant syn i storstugan och en viktig källa för samhörighet på gården.

Mattis pappa Kyösti var själv bara 18 år gammal när han klev in i rollen som husbonde på backen i Jalasjärvi och den idag 24-årige Matti har nyligen anslutit sig som delägare i Ab Picnus, som driver verksamheten. Den naturliga rollen för den yngre generationen i denna kedja har alltid varit att utmana.

– Just nu befinner vi oss i ett sådant läge med farsgubben att vi lär oss av varandra. Under åren har han överfört massvis med tyst kunskap till mig medan det idag handlar mycket om att föra dialog. Jag är nog den av oss som i det långa loppet är något av djävulens advokat, jag nyttjar frågeordet ”varför” en hel del, belyser Matti.

Han är också öppen med att det händer att han ifrågasätter hela verksamheten och det meningsfulla i den, men säger sig ha en så stark tillit till bruket (fi: maausko), att den bär över de få mörka stunderna.

Matti Marttila har fått växa sig in i gårdens verksamhet och från barnsben lärt sig att uppskatta mat och den arbetsinsats som krävs för att producera maten i Finland.

– Det som grämer mest är att uppskattningen för branschen ligger på en så låg nivå. Ingen på landsbygden vill leva på stöd, en rättvis ersättning för arbetsinsatsen är något alla hoppas på.

Marttila ser ändå på sin egen och gårdens roll på landsbygden som en del av en större helhet. Han talar i termer av livskraftsuppehållande verksamhet för byn och det egna närsamhället.

En form av service, helt enkelt.

– Det handlar om så mycket mer än bara matproduktionen som sådan. Det kan gälla vård av åstränderna och våra skogar och nu även energiproduktion på den egna gården. Och visst har vår verksamhet i sin nuvarande form även en sysselsättande effekt för bysborna, det har stor betydelse, slår han fast.

förra sommaren puttrade biogasproduktionen igång

Energiproduktionen som Matti hänvisar till är mer än bara prat, och blev helt konkret verklighet nyligen. I juli 2021 körde biogasproduktionen vid gården igång och för tillfället förser den gröna kupolen gården med el och värme för eget bruk. Ett litet överskott går även till försäljning och bruk i maskiner på gården.

Trots att den egna gasproduktionen är ett färskt påfund, har energifrågorna intresserat Matti under flera år.

– Det var redan i gymnasiet som jag började läsa på om anaerob rötning och här står vi idag. Det finns oerhört många fascinerade aspekter i produktionen, allt från rengörning och trycksättning till produktion av metangas.

– För en eventuell lönsamhet behövs en större massa och det i sin tur kräver större helheter och nya samarbetsformer. Den där kupolen vid åkerkanten är inte någon automatisk guldgruva, utan kräver alltjämt både råvaror och energi. Målsättningen och snacket kan absolut kretsa kring en koldioxidneutral produktion, men vägen dit är väldigt lång, menar Matti.

MOT en hållbar framtid

När produktionen i familjen Marttilas regi i tiderna startade i Jalasjärvi, kretsade allt kring en liten stenbyggnad som fortfarande finns i hjärtat av gårdsgruppen.

Idag uppgår odlingsarealen till 600 hektar, både eget och arrenderat. Tre robotar sköter mjölkningen bland de 160-165 korna samtidigt som drygt 1000 grisar finns i byggnaden brevid.

– Visst går det att tala om industriella proportioner om man ser till storleken på gården, men industriell produktion är det inte ännu. Vi har utvecklats på verksamhetsmiljöns villkor. Utmaningen ligger i att hitta en balans, jag tror inte heller att en återgång till 40 kor i spiltor skulle gynna någon – varken djuren eller oss. Och samtidigt vill jag inte gå över till någon gigantisk amerikansk modell.

– Storleken på verksamheten håller just nu våra fötter fast förankrade i den österbottniska myllan, säger Matti Marttila.

Mot slutet av vår utsatta intervjutid är det tre centrala teman som utkristalliseras i snacket med den unge Matti Marttila.

Kunnande, realism och yrkesstolthet.

Jag slås nog ofta av tanken att det vi sysslar med är meningsfullt.

Matti Marttila.

Den 24-årige Matti besitter tillräckligt med både gammal och ny kunskap för att bedriva ett hållbart jordbruk och bygga en långsiktig framtid. Hans erfarenheter och insikter har därtill utrustat honom med en sund form av realism, som skapar goda förutsättningar att leva och överleva under ständigt föränderliga förhållanden som lantbruksnäringarna arbetar under.

Beträffade yrkesstoltheten är det på sin plats att låta Matti själv sammanfatta sitt tänkande.

– Jag slås nog ofta av tanken att det vi sysslar med är värdefullt. Det finns mycket osäkerhet kring verksamheten och som yrkesgrupp får vi utstå en hel del i t.ex. sociala medier. Min uppfattning är ändå att öppenhet är det bästa sättet att gå framåt, när vi vill lyfta fram betydelsen av inhemsk matproduktion.

– Hemskt lätt kommer man aldrig undan i den här branschen, men personligen är jag inte ute efter lätta lösningar. Jag är väl en typ av arbetsnarkoman i den bemärkelsen, men jag skulle aldrig byta bort den frihet som följer med arbetet på gården.

PS. Kolla in filmen som gjordes om Ab Picnus vid Marttilabacken i Jalasjärvi i samband med Snellmans jubileumsår 2021.