Erfarenhet, perspektiv, expertis och öppen och ärlig medmänsklighet. Egenskaper som gör Snellmans fältarbetare till en oerhört viktig länk mellan livsmedelsföretaget och primärproducenterna. I den här dialogen är Malaxbon Tove Donner en av nyckelspelarna.

Text & bild: Antti Koivukangas

Morgonen gryr sakta men säkert på parkeringsplatsen vid kännspaka Oravais ABC.

Hotet om stundande nederbörd hänger tungt över bygden, som för att påminna jordbrukarna om naturens nyckfullhet. Parkeringen vid ABC är däremot fortfarande kruttorr när en vit Skoda kurvar in på gården.

Ur bilen stiger en ung kvinna klädd i Snellmans tröja och arbetsbyxor, med texten ”On taito olla aito” (sv. det är en konst att vara äkta) på ryggen.

– Mitt arbetsfält täcker i princip kustområdet från Uleåborgstrakten hela vägen ner till Egentliga Finland, men idag ska vi fortsätta resan härifrån till Kimo, avslöjar Tove Donner när hon hälsar.

Donner arbetar som Snellmans grisrådgivare inom primärproduktionen och har för dagen bokat in ett besök hos Ulf Kullas, en gård med kombinerad produktion. Medan Oravais kyrkby susar förbi utanför bilfönstret räknar Donner i sitt huvud på årets körda kilometrar och suckar samtidigt djupt.

– Bilen och den bärbara datorn är mitt kontor. Bara arbetskörning till gårdarna och till kontoret i Jakobstad blir säkert omkring tjugo tusen kilometer per år, sammanfattar hon.

I sitt arbete som rådgivare är Donner en värdefull fältkontakt till Snellmans producenter, och själv ansvarar hon för kontakten och uppföljningen på cirka 50–70 gårdar per år.

Donner tillbringar mycket tid på vägarna i sitt arbete som grisrådgivare. För teamet inom primärproduktionen är Finland indelat i regioner, och för den finlandssvenska Donner har det svenskspråkiga Österbotten på ett naturligt blivit hennes arbetsfält.

Och självklart Egentliga Finland.

Eller rättare sagt ’Det egentliga Finland’, som den stolta Åbobon Donner gärna påpekar.

– Jag är helt och hållet stadsbo i grund och botten, och mina rötter är ’tälpuoljokkee’ i Åbo. Jag studerade till agrolog och drev tidigare också en slaktsvinsgård med min ex-man i Malax, berättar Donner om sin bakgrund.

Livet som producent är ett avslutat kapitel, men lärdomarna och erfarenheten av vardagen som producent bär hon ständigt med sig. Det ger också trovärdighet och trygghet i hennes arbete med Snellmans producenter ute på fältet.

Medan samtalet fortsätter kör vår bil in på Kullas gård i Kimo.

Siffris gård är Ulf Kullas familjegård, där det funnits grisar så länge han själv kan minnas. Idag är gården en framgångsrik och lagom stor kombinationsgård, med ett långvarigt samarbete med Snellman att bygga vidare på.

– Tjenare Tove! ropar Ulf när han närmar sig svinhusets servicebyggnad.

– Kom in, kom in! Nog skall vi väl ta en kaffe först?

Vid kaffebordet tystnar inte sorlet i första hand.

Ulf fru Gisela ansluter till sällskapet, som även består av gårdens anställda samt dottern Julia och hennes praktikantvän. Diskussionerna är familjära och det är hela tiden nära till skratt.

– Under ungdomsåren som aktiva i föreningslivet väntade Gisela och jag våra första barn samtidigt, avslöjar Tove som själv är mamma till två tonåringar.

Efter kaffestunden är det dags att börja jobba inne i svinhuset.

Som tidigare grisproducent är Tove Donner van vid hänsynen till hygien och alla de viktiga säkerhetsföreskrifter som bör följas för att förebygga smittspridning. Dessa saker kommer helt enkelt naturligt för henne.

– På grisgårdar är smittskydd och säkerhet extremt viktigt, så vi byter alltid kläder. Vi använder gårdens overaller. Jag skyddar också mina händer och mitt hår, inte så mycket för att skydda mig själv, utan främst för att skydda gårdens djur från mig, förklarar hon.

I det välstrukturerade och välskötta svinhuset är avdelningarna indelade enligt ålder, och resan börjar på grisningsavdelningen där de inhemska lantgrisarna föds och tillbringar sina första sex veckor.

Ulf upplyser Tove om den senaste tidens utveckling, uppdaterar henne om de senaste händelserna och svarar på Toves frågor. Tove själv rör sig smidigt mellan burarna och inhägnaderna för att komma närmare och undersöka smågrisarna.

Vid besöket kontrolleras smågrisarnas utveckling och tillväxt, den allmänna hygienen och utrymmenas funktionalitet samt suggornas hälsotillstånd i samband med grisningen. En stor fördel med den fria grisning som tillämpas vid Siffris gård och över hälften av Snellmans grisgårdar är att det bejakar suggans naturliga instinkt att bygga bo.

Tove Donner gör anteckningar i sina papper och besöket fortsätter genom de olika avdelningarna. På smågrisavdelningen är det över 30 dagar gamla lantgrisar som växer och inledningsvis verkar inte djuren ta någon notis av gästerna alls.

Snart är ändå ett dussin pigga och nyfikna smågrisar i full gång med att nosa och tugga på Tove Donners halarkanter.

– Det här är egentligen ett önskvärt beteende och ett tecken på friska smågrisar. Utforskningsbeteendet är mycket karaktäristiskt och de gillar att undersöka mig, även med sina tänder, skrattar Donner.

Ulf småler roat bredvid och erbjuder Tove att ta med en smågris till kontoret.

– Tack, men jag behöver ingen, skrattar Tove som snabbt svar.

– Det är många år sedan jag drev en grisgård och arbetade dygnet runt med smågrisar, men jag måste medge att jag ibland saknar det, funderar Donner högt.

Inspektionsbesöket närmar sig sitt slut men avslutas ännu med en snabb titt in till slaktsvinsavdelningen där foderkonstellationer, vattenflöde, klövhälsa och stimulansmaterial gås igenom tillsammans med producenten.

Vid gårdsbesöket diskuteras många frågor tillsammans, och diskussionen flödar fritt. Tove och Ulf slår sig ännu ner på kontoret efter avslutad runda och går igenom pappersarbetet. Eftersom tidtabellen tillåter tar Tove, Ulf och resten av familjen ännu en titt på gårdens hästar, på ett stenkasts avstånd på andra sidan Kimo å.

På vägen till hästhagen passerar vi gårdens relativt nybyggda vattenkraftverk i ån, och Ulf visar ivrigt upp det för besökarna. En stor kombinationsgård förbrukar mycket energi, och utöver de redan tidigare installerade solpanelerna använder gården sig även av hederlig vattenkraft.

– Vi utnyttjar Kimo ås naturliga flöde. Det kanske inte låter som så mycket, men under ett dygn får vi ut upp till 300 kilowattimmar ur ån, berättar Ulf och avslöjar samtidigt att det redan på 1860-talet fanns ett sågverk och läderindustri på platsen för kraftverket.

Innan avfärd från gården spenderar Tove och Ulf Kullas dotter Julia ännu några stunder med gårdens lugna hästar Neo och Cilla.

Efter gårdsbesöket bär det av norrut.

I Jakobstad väntar slakterikontoret inom primärproduktionen och flera trevliga återseenden för Tove Donners del. Livet i fält kan ibland vara lite ensamt, så att träffa kollegor utgör viktig omväxling.

– Jag tittar regelbundet in i Jakobstad, ungefär veckovis beroende på årstid. Vi har många rörliga delar i vår verksamhet som helhet, så det är bra att ha koll på hur vi går framåt så att vi vet vad vi jobbar mot, avslutar Donner.

Tove Donners väg till grisrådgivare följer kanske inte den typiska karriärutvecklingens invanda mönster, men resan från en ung stadsflicka till en griskännare av rang i Snellmans tjänst är ändå imponerande.

Hon hoppas också att hennes exempel kunde inspirera flera att söka sig till studier och arbete inom den inhemska livsmedelsindustrin och dess primärproduktion.

– Vi på Snellman förlitar oss starkt på inhemsk, högkvalitativ primärproduktion på våra familjegårdar. Vi vill helt enkelt se till att vi har inhemskt kött både nu och i framtiden.

– I min yrkesroll får jag dagligen bevittna hur engagerade producenter gör allt detta möjligt. Deras osjälviska arbete för djurens välbefinnande är i sig en kulturgärning. Jag hoppas att yngre generationer förstår detta och ser landsbygden som en potentiell framtida arbetsplats, avrundar hon.